Etologtankar

Etologtankar

Om bloggen

Detta är företaget Djurvetologens blogg. Här kommer ni få läsa mina tankar och funderingar i lite längre ordalag än på sociala medier. Det kommer bli både vardag, företag, djur... sånt jag tycker går in i Djurvetologens liv.

Ut ur dimman, ledd av en vän

ValpPosted by Emma Wed, January 10, 2018 19:51
Drygt 2 månader med Ossi har passerat. Det har varit blod, svett och tårar - men också så otroligt mycket glädje, skratt och kärlek. Han har vuxit från ca 4 kilo till stadiga 9 kilo. Som etolog/instruktör som skaffar valp har jag fått frågor om jag verkligen ska gå nån kurs med Ossi, jag kan väl själv? Jag kan väl själv lösa alla våra problem? Om det ändå vore så enkelt att "korrekturläsa sin egen text".

Under vår första tid ihop fokuserar jag på relationen över allt annat. Relationen är grunden till allt annat vi kommer göra. Men, vi lever ju i människans värld. Jag och Ossi kan inte bara skutta runt i skogen och rulla i mossan hur mycket vi än skulle vilja. Vi måste kunna hantera koppel, mötande hundar, cyklister som swoooshar förbi och mycket mer.

Träningen i all denna hantering av vardagen i staden pågår hela tiden. För det mesta går den fantastiskt fint och jag förundras över min fantastiska lilla hund varje dag. Men, vi har ett problem. Om det nu är ett problem. Ossi är för glad. Shit. Fantastiskt!



När vi möter folk, hundar, barnvagnar, poliser, gubbar med käpp, coola killar med luva - ja då sprängs nästan Ossi av glädje. "WOOOHOOO BÄSTISAR!!!" Ja, jo, de flesta älskar dig vännen - dock inte alla. Och att gå runt och vara så taggad på precis allt är faktiskt inte bra i längden. Det kan bli för mycket av det goda.

Jag vill gärna dela ett utdrag ur Sandra Tellströms, Hundsteg, krönika: "Är hundar sociala?"

"När valpen får väldigt många sociala interaktioner med andra hundar skapas också associationer för hundmöten, valpen förknippar andra hundar med mycket aktivitet, med lek, med livlighet. Ganska snart behöver valpen bara se en annan hund på avstånd för att komma ihåg associationen och gå upp i varv, bli ivrig, uppspelt. Detta behöver faktiskt inte ens handla om glädje hos valpen utan om ett inlärt beteende som grundar sig i just associationen: andra hundar och hög aktivitetsnivå.

När valpen sen närmar sig könsmognaden så försvinner den här naturliga nyfiken för andra hundar, den som finns där hos dem som valpar för att de ska lära sig umgås med flockens hundar (inte ALLA hundar den möter). Nyfikenheten försvinner men kvar finns en inlärd hög aktivitetsnivå förknippad med andra hundar samtidigt som den nu inte längre har ett så stort behov av dess sociala interaktioner utan istället likt vargen vill hålla främmande individer på ett visst behörigt avstånd."

- http://www.harligahund.se/2017/11/22/ar-hundar-sociala/


Det där var en sådan text som bara slukades av min hjärna. Yes. Den kändes enormt logisk. Speciellt i den åldern Ossi är ju just nu (4 månader) är energinivån så väldigt påverkbar inför framtiden. Därför har vi tränat på att inte hälsa på precis alla, hålla energinivån lite lägre och att fokusera på mig när det kommer främlingar gående utomhus. Mjukosten och en prasslande tuggleksak har varit vår vän. Det har gått finfint. Nu vänder han nästan helt själv till mig när folk passerar.



Men. Hundar. När han är lös med och leker hundar. Skitsvårt. Jag har inte kunnat konkurrera. Jag finns inte längre. Bara Ossi och hunden i ett eget universum. Nåja, jag har inte riktigt orkat bry mig - det har fungerat ändå. Är han lös så är det en hundkompis. Men det kan såklart komma en dag då han kommer lös med en hund som inte är en vän. Eller vi ska skiljas åt från någon vi promenerat med. Då vill jag inte att det ska bli en konflikt mellan mig och Ossi. Då ska vi kunna gå iväg tillsammans med god känsla. Målbilden är färdig: Han ska komma när jag ropar och inte lämna mig utan signal.

Idag åkte vi ut till Revinge hed med Eva och Will-Ja för prat och promenad. Vi är väldigt bra på att prata (mycket om mycket), och eftersom det finns ett begränsat antal ord i svenska språket så kom jag tillslut till utmaningen med att få kontakt och avslappning med andra hundar. Så då tränade vi lite på det, med underbara Eva som coach och Will-Ja som övningsobjekt.



Hur fantastiskt är det inte att få träna med någon man litar på bredvid? För att träna sin egen hund är lite som att läsa sin egen text. Man är lixom lite blind och ser inte vad man gör. Grammatiska fel som jag lätt hittar i andras texter bara försvinner in i mina egna. Träningsmisstag jag pekar ut hos andra ser jag inte när jag själv gör. Att titta med andra ögon är så, så värdefullt.

Bland annat tappade jag bort mig i lite för höga kriterier. Det är faktiskt orimligt att Ossi ska kunna slappna av lika mycket i denna nya situation som han gör hemma i vardagsrummet. Ja shit Emma, vilken nyhet. Inte alls. Men jag var blind och virrade i min egen lilla träningsdimma. I mina egna små vanor.

Jag tror att vi alla behöver umgås med träningskompisar för att nå så långt vi kan i vår träning. Det ska jag göra mer, träna med vänner. Ta hjälp. Skapa uppstyrda träningssituationer för Ossi där han får öva. För visst kan jag en del, men tillsammans är vi starkare.

Idag tackar vi Eva för ny inspiration och pepp i min och Ossis följsamhetsträning.