Etologtankar

Etologtankar

Om bloggen

Detta är företaget Djurvetologens blogg. Här kommer ni få läsa mina tankar och funderingar i lite längre ordalag än på sociala medier. Det kommer bli både vardag, företag, djur... sånt jag tycker går in i Djurvetologens liv.

Busa som Eva, Fundera som Karro, Respektera som Steph och Eva, Promenera som Carro

ValpPosted by Emma Sat, January 13, 2018 00:45
Jag avslöjar det direkt; det här blir en reflektion om förebilder. Det blir kanske också en fråga om varför så många av mina coolaste vänner heter samma sak? Eva, Eva, Carro, Karro och Stephanie. Bloggen skickar ett officiellt tack till Stephanies föräldrar för att ni valde just det namnet.

Ni vet det där uttrycket om att man lär sig något av alla man möter? Jag tror verkligen stenhårt på det. Därför nätverkar jag flitigt som en myra och gör mitt bästa för att observera, lyssna och ta in den kunskap som finns överallt runt mig.

Men. Okej. Alla lär mig något. Vissa lär mig massor. Ett antal sådana människor har blivit som små änglar på min axel sedan jag skaffat Ossi. Han är en så ny och blank liten individ och valptiden är en så viktig tid att varje minut känns essentiell. Hur sjutton ska jag se till att få ut det mesta av den här möjligheten? Hur ska jag gynna hans utveckling maximalt? HUR ska jag få all den kunskap jag samlat på mig under år av studerande att kanaliseras till något som faktiskt kommer Ossi till nytta?



Hm. En riktig tankenöt.

Ska jag lägga nästan alla hundböcker jag äger på bordet och bläddra lite i dem varje dag? (Yes, I did that.)

Ska jag bygga överambitiösa socialiseringsplaneringar? (Yes. I did that.)

Ska jag scanna alla coola bloggar och forum i världen för bra idéer och tips för vad vi ska hitta på just idag? (Yes. I. Did. That.)

Asså, nä. Herrejistanes lilla Emma. Vad håller du på med? Du behöver inte läsa mer nu. Det har du gjort superlänge.

Det jag insåg var att någonstans inom mig finns faktiskt all den information jag mumsat i mig under åren. Den gör att jag står ganska stadigt. Det kommer troligtvis inte gå åt skogen. Jag började traska genom dagarna med ett större lugn. Och då uppenbarade sig 4 små änglar på min axel. Eva, Eva, Karro, Carro och Stephanie.



Dessa små ladies flyger med mig hela dagen. De är alla underbara människor som jag haft nöjet att känna, eller känna till, en längre period. De är sådana där människor som inspirerar. De har en fantastiskt fin förmåga med djur som gör att man bara vill titta på dem tillsammans med djuren i deras närhet. Känna glädjepirret av hur fint det kan vara.

Så istället för att panika över att få fram exakt rätt fakta i rätt sekund började jag lita på min stabila grund och tänka på mina förebilder. "What would X do?"

What would Eva Bodfäldt do?
Jag börjar krypa runt med finger-spindlar i soffan som attackerar Ossi, jag gömmer mig bakom träd, jag springer iväg, jag är plötsligt lite nervös över hundar, jag hittar skatter... Ni hör ju! Vilken inspiration. Eva är fantastisk på lek. Hon har så många varianter och smarta tankar som gör leken mer intressant för hunden. Leken ska ju faktiskt vara rolig och inte något hunden gör för att vi vill.

Så tack Eva för de stunder jag och Ossi ligger i soffan och gurklar ikapp samtidigt som vi lufthuggs och rullar runt. Tack för att jag ibland går runt utomhus och kelar med en liten fluffig kampleksak samtidigt som en liten valp följer mig i hasorna (och någon granne säger upp bekantskapen...).

What would Carro Alupo do?
Ute i skogen blir jag och Ossi ett team. Vi smyger i mossan. Jag följer honom, han följer mig. Jag säger "kom, jag vet en grej" och spårar målmedvetet något som bara jag vet. Där hittar jag en kycklingvinge. Ossi är helt faschinerad. Vi sitter tillsammans på en kulle och tittar på fåglar. Jag klättrar upp i ett träd och sjunger lite.

Kommer det plötsligt en lös irländsk setter blir jag skogshuggaren som går in och tar ansvar för situationen, med Ossi bakom mig. Jag är inte så skogshuggig, så det är tur att jag kan låna lite av Carros power.



What would Stephanie Edlund & Eva Bertilsson do?
Så är det dags för kloklippning. Busvalpen vill bara tugga på klotången. Asså shit, detta gååår ju inte. Ska jag bara ta tag i honom och se till att få det överstökat?? "Aaandas. Anpassa dig till djuret." Vi byter omständigheter och tränar när Ossi är i en annan sinnesstämning.

Så är det dags att kolla tänder. Ish. "Sluta pilla matte!" Men åh. Jag vill ju kolla om han tappat tänder! "Hur kan Ossi få kontroll?" - säger Eva och Stephanie på axeln. Jupp. Vi tränar in en liten enkel hak-target som betyder att jag ska pilla på läppen. Nemas problemas. Amazing.

What would Karro Westlund do?
Asså, jag vet inte om det är Karro eller Eva eller Stephanie jag mest borde höra här - men nu råkar det vara Karro jag gått kurs för. Hon dyker upp när jag ska träna mer målinriktat. "Planera!" "Vilka är kriterierna?" "ABC?" "Signal efter beteende!" "Oförusägbara roliga saker är superskoj!". Massa träningstips som gör att jag tar tag i mig själv och faktiskt bestämmer mig för vilka kriterierna är. Hur ska vi gå framåt i träningen? Jag behöver dig Karro, annars försvinner all planering och det blir äggröra av alltihop.



Okej. Vad ville jag ha sagt? Jag vill uppmuntra alla att hitta sina egna förebilder och kanalisera dem. Att härmas lite är bara fint, det betyder att du beundrar någons arbete.